Mör i ur och skur

Reuters ruta 3/8 1990

Kunde rutan vänligen ta upp följande språkdetaljer, som jag föreställer mig kan ha allmänt intresse:
1. Alla vet vi ju vad som menas med uttrycket i ur och skur. Men vad betyder egentligen ordet ur, dvs. vad är det fråga om och varifrån kommer ett sådant ord?
2. Hur lyder pluralis av ordet mö (fästmö etc.)? Mör? Möer? Mön? Om det skall vara mör förvandlas väl ö-ljudet till ett öppet ljud framför r. I mina öron klingar dock möer bäst.
3. Hur lyder pluralis av ordet tema? Man ser ju både formerna teman och temata. Jag antar att båda kan begagnas, väl också lite beroende på hur det låter i olika sammanhang?
L.B.

Ordet ur förekommer numera bara i frasen i ur och skur, men det användes mera allmänt i fornsvenskan och har paralleller i andra språk, bl.a. det isländska úr. Betydelsen i gammal svenska var, liksom i isländskan, ’yrväder, fint regn, regnsky’. Till substantivet ur har sedan genom avledning bildats verbet yra (jfr t.ex. hus – hysa) och från det har vi fått yrväder och det moderna substantivet yra (i snöyra). Vissa svenska dialekter har fortfarande kvar ordet urväder, som alltså är bildat direkt till ur.

Går vi längre tillbaka till etymologin i de indoeuropeiska språken visar det sig att ur kommer från en ordstam som har betytt ’vatten’ eller ’väta’. Till ordets relativt nära släktingar hör urin, som svenskan lånat från latinet.

Det är inte någon tillfällighet att ur lever kvar i frasen i ur och skur. Sådana rimmande ordpar är nämligen mycket livskraftiga som stående uttryck, vare sig de enskilda beståndsdelarna är allmänt använda eller inte. Vi kan jämföra med fraser som handel och vandel, råd och dåd, i valet och kvalet.

Enstaviga en-ord på vokal kan bilda pluralis på tre sätt: -ar, -er eller -r. Vi har alltså typerna broar, köer och kor. Däremot kan en-ord inte få pluraländelsen -n, utan den är förbehållen neutrer, dvs. ett-ord, t.ex. ett bi, flera bin, ett strå, flera strån, ett frö, flera frön.

De enstaviga en-orden på vokal är inte särskilt många – själv har jag kommit på ett tjugotal. Inemot hälften av dem har en pluralform på -ar, som broar, fruar, byar, åar och sjöar. Den näststörsta gruppen tycks vara den på -r, som kor, skor och tår, och på -er har jag bara kommit på feer, teer, köer och vyer, alla av främmande ursprung.

Vad beträffar ordet mö råder det inte någon tvekan om vilken som är den korrekta pluralformen – det är helt entydigt mör (ungmör, fästmör). Att det kan råda en viss tvekan beror säkert på att ordet ganska sällan används i pluralis – också ungmö och fästmö förekommer för det mesta i sådana sammanhang att de står i singularis.

En fråga för sig är sedan om man uttalar mör med spetsigt ö-ljud som i mö eller med öppet som i adjektivet mör. Här tycks språkkänslan vackla. Dan Andersson ”drömmer om bleka mör / medan stockelden falnar och dör”, och har följaktligen ett öppet ö-ljud i mör. Andra åter tvekar inte att använda slutet ö. Bägge formerna måste anses vara korrekta.

Ordet tema är, liksom schema, ett lån från grekiskan. Tidigare användes också den grekiska pluralformen temata i svenskan, och man stöter fortfarande ibland på den. I Svenska Akademiens ordlista fanns formen temata upptagen som s.k. ävenform ännu i nionde upplagan 1950, men sedan den tionde upplagan 1973 har den svenska pluralformen teman varit allenarådande. Teman och scheman, i bestämd form temana och schemana, följer samma mönster som för andra neutrer på vokal, t.ex. dike, diken, dikena. Det är alltså den formen som skall användas i dagens svenska, oberoende av hur det ”låter” i olika sammanhang.

Mikael Reuter