Två vice ordförande

Reuters ruta 16/3 1993

De tre vise männen läser vi om i Bibeln inför julen, men så här inför valet är det mer aktuellt med partiernas vice ordförande, av vilka många är visa kvinnor och alls icke män.
Nu är det dock inte jämställdhetsfrågor och kvoter jag är ute efter att diskutera, utan de formfrågor som aktualiseras just av uttrycket vice ordförande.

För det första är det skäl att påpeka att vice ordförande i allmänsvenskt språkbruk alltid skrivs som två ord. Ordet vice är här ett fristående oböjligt adjektiv.

Det är bara i Finland som det tycks finnas en envis benägenhet att skriva ihop det som ”viceordförande”. Det kan delvis bero på en allmän finlandssvensk tendens att skriva ihop flerordiga uttryck typ ”iallafall” och ”denhär”, men det mest troliga är väl att det är finskans hopskrivna varapuheenjohtaja som spökar i bakgrunden.

Liksom vice ordförande särskrivs t.ex. vice befälhavare, vice direktör och vice verkställande direktör. Också vice talman skrivs i Sverige i två ord, och det sättet att skriva är jag benägen att rekommendera även i Finland, trots att det officiella skrivsättet enligt riksdagsordningen är vicetalman.

Det finns också ett antal sammansatta titlar på vice-. Svenska Akademiens ordlista räknar upp viceamiral, vicekansler, vicekonsul, det historiska vicekung, vicepastor, vicepresident och vicevärd. Till dessa kan läggas det finländska vicehäradshövding. Förklaringen till hopskrivningen i de här fallen är uppenbarligen att titlarna har en mer självständig ställning i förhållande till slutleden än de med fristående vice.

En annan sak som de två vice ordförandena aktualiserar är pluralformen av ordförande och andra ord på -ande.

Det finns i svenskan två slags ord på -ande: en-ord som normalt betecknar människor (ordförande, studerande, sökande) och ett-ord som oftast betecknar en handling eller resultatet av en handling (anförande, betänkande, letande, yttrande).

De personbetecknande orden skall inte få något -n i pluralis. Det heter alltså två ordförande, flera studerande, många sökande, alla sjöfarande. Dess värre syndas det ofta mot den här regeln både i tidningar och i radio, och man kan få läsa eller höra om ”partiets båda viceordföranden” och ”väderrapport för sjöfaranden”.

Ett-orden på -ande får däremot -n i pluralis, precis som andra neutrer på vokal (två anföranden och två betänkanden liksom två diken och två äpplen). Och i bestämd form pluralis sammanfaller böjningen: båda vice ordförandena berömde de sakliga anförandena. Vissa av personorden får å andra sidan ofta ett slags adjektivisk böjning i bestämd form: flera av de sökande är kompetenta.

Man kan naturligtvis fråga sig om formsaker som dessa är så viktiga att det lönar sig att bry sig om dem. Är det inte viktigare att koncentrera sig på sånt som är viktigt för förståelsen och kommunikationen?

Mitt svar är att också formfrågorna är viktiga, inte minst för att de ofta har att göra med språkets system. En pluralform som ”två ordföranden” strider mot den grundläggande regeln att -n används som pluraländelse bara för ord som är neutrum, alltså ett-ord. I en-ord betecknar ändelsen -n bestämd form singularis. Därför är det också fel att tala om t.ex. ”två videon”, hur vanligt det än må vara inte minst bland svenska ungdomar i Helsingfors.

Mikael Reuter