Kramgod och mysig

Reuters ruta 15/4 1994

Två gånger om året har jag tillfälle att konkret uppleva en spegelbild av den språkliga verklighet som jag sysslar med i mitt dagliga värv. Det är när jag deltar i sammanträde i Sverigefinska språknämnden, alltså den språknämnd i Sverige som har till uppgift att vårda och värna om finskan i Sverige. Då ställs allting upp och ned – plötsligt är det inte finskan som är det ordrika och uttrycksfulla språket och svenskan som saknar uttrycksmedel, utan precis tvärtom.

Teoretiskt är man naturligtvis som språkvetare medveten om att inget språk som sådant är bättre, uttrycksfullare eller rikare än något annat språk. Alla språk är fullvärdiga medel för att uttrycka det som språkbrukarna har behov av att uttrycka. När vi tycker oss se brister i ett språk beror det oftast på att vi ställer ohemula krav – vi förväntar oss att språket skall fungera på ett annat språks villkor och enligt dess förutsättningar.

Det är därför som vi i Finland så lätt ser brister i svenskan, utan att reflektera över de många ord och uttryck i vårt eget språk som inte har någon direkt motsvarighet på finska.

Jag skall illustrera med några exempel.

Det är för djävligt

Hur djävligt är det riktigt när vi tycker att något är för djävligt? Det tycks inte finnas något objektivt mått. Hjalmar Söderberg har sagt ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” I det fallet är uttrycket betydligt svagare än när vi verkligen vill uttrycka vår avsky över något som upprör oss. Men oberoende av det är uttrycket det är för djävligt mycket levande och expressivt för oss svenskspråkiga, och omöjligt att återge med bara ett eler ett par uttryck på finska som skulle ha samma klang och konnotationer.

Gammaldans och gamla danser

Att dansa gammaldans är inte detsamma som att dansa folkdans, och inte heller detsamma som att dansa gamla danser. Gammaldans är traditionella (svenska) pardanser, ofta till dragspelsmusik: hambo, schottis, polka osv. Gamla danser dansar man oftast numera i akademiska sammanhang; den mest kända är väl polonäsen.

På finska finns ingen direkt motsvarighet till gammaldans. Det är inte fråga om kansantanssi och ännu mindre kansantanhu, men det kan inte heller kallas vanha tanssi, för det betyder just gammal dans av akademisk typ. Kanske man kunde tala om perinteiset tanssit, men det är inte alls ett så fast uttryck som gammaldans eller gammeldans.

Kallsup och landgång

Som vi alla vet är det inte roligt att få en kallsup, för det är alls inte detsamma som en väl kyld snaps. På finska finns inget ord för kallsup, utan man måste omskriva med ”saada uidessaan vettä suuhunsa” eller något liknande.

Ett mycket speciellt svenskt ord är också landgång i den särskilda betydelsen ’stor avlång smörgås med flera olika läckra pålägg’. Det är omöjligt att översätta direkt till finska, utan man måste ta till antingen långa beskrivningar eller ett mer allmänt ord som t.ex. erikoisvoileipä.

Man kan alltså få en kallsup om man faller ner från landgången, liksom man kan få en kall sup till landgången. 

Kramgod och mysig

Kanske det är något speciellt svenskt över orden kramgod och mysig. I varje fall har de en innebörd och framför allt en klang som inte är lätt att återge på ett annat språk.

Svårt att översätta till finska är också lyhörd i dess många betydelser, framför allt använt om rum eller lägenheter. ”Huoneisto, johon ympäristön äänet kuuluvat” erbjuder Stora svensk-finska ordboken. Men hur säger man på finska våningen var trevlig men lite lyhörd?

Vad jag vill säga med allt detta är att varje språk har sina svåröversättliga uttryck, och de är många. I ett konkret sammanhang är de vanligen redan betydligt lättare att återge på andra språk, åtminstone om man har en aning om vad det är fråga om. Oftast är det bara just i en översättningssituation vi upplever sådana uttryck som problem. När vi talar eller skriver vårt eget språk i normala situationer löper språket naturligt, för då styrs också våra tankar av de språkliga resurser som vi har till vårt förfogande.

Mikael Reuter