Stopp för engelska lånord?

Reuters ruta 1/12 1994

Jag har flera gånger tidigare skrivit om engelska lånord i svenskan, men jag skall återkomma till dem än en gång på ivrig uppmaning av en läsare som påtalar det ”hårresande antal” engelska ord som brukas dagligen i svenskan, t.ex. lockout, goodwill, offside, franchising. Han finner det ”fullkomligt ofattbart att språkvårdarna blundat för denna olyckliga utveckling” och föreslår att de svenska språkvårdsmyndigheterna i samarbete med sina norska, danska och isländska kolleger försöker skapa gemensamma språkliga nybildningar. På detta vis skulle de nordiska språken inte ytterligare fjärma sig från varandra och samtidigt skulle vi avvärja engelskans frammarsch.

Ingen kan förneka att de nordiska språken har fått ta emot en mängd engelska lånord under hela efterkrigstiden, i synnerhet inom områden som företagsadministration, finans, teknik och data. Redan på 1950-talet hävdade någon att man måste vara någorlunda bevandrad i engelska för att kunna läsa högt ur en svensk tidning.

Ändå är de flesta språkforskare eniga om att man inte skall överdriva faran av de engelska lånorden. Än så länge hotar de inte det svenska ordförrådet, och det engelska inflytandet av i dag är sannolikt betydligt mindre än det tyska under medeltiden och det franska på 1700-talet. Dessutom är svenskan och de andra nordiska språken ingalunda ensamma om att utsättas för engelskt inflytande.

Samnordiska insatser

Några språkvårdsmyndigheter med rätt att besluta om språkbruket finns varken i Sverige eller i de andra nordiska länderna, så något förbud mot användning av engelska lånord kan inte utfärdas (den mångomskrivna franska lagen som förbjuder användning av engelska ord kan ju inte heller tillämpas på annat än myndigheternas språkbruk). Men Nordiska språksekretariatet, ett samarbetsorgan för de nordiska språknämnderna, har från första början haft som en av sina uppgifter att föreslå gemensamma nordiska avlösningsord för bl.a. engelska lånord.

Problemet är bara att det i praktiken oftast är mycket svårt att lansera sådana ord. För det första kommer språkvårdarna vanligen för sent – de nya orden lånas ju in tillsammans med de företeelser som de betecknar. För det andra är det inte så lätt att finna bra och konkurrenskraftiga ord, i synnerhet om de skall vara gemensamma för svenskan, danskan och norskan. Och slutligen är det svårare än många tror att nå ut med rekommendationerna, även om de är bra. De engelska orden är ofta så etablerade i de fackkretsar där de används, att de är praktiskt taget omöjliga att tränga ut.

Bäst möjligheter att lyckas har vanligen ord som ligger nära de engelska eller som i praktiken bara innebär en försvenskning av formen. För att ta ett par aktuella exempel: virtual reality har allt mer börjat ersättas av virtuell verklighet (medan förslaget skenbar verklighet inte har slagit igenom), och för det till betydelsen närliggande cyberspace rekommenderas cyberrymd eller cyberrum (med svenskt uttal av cyber).

Frågan om inhemska ersättningsord för engelska lån är ständigt aktuell för språkvårdarna i Norden, och det har hållits många möten och konferenser om frågan. De mest puristiska och de bästa nydanarna är islänningarna, som vi andra i flera avseenden kunde ta efter. Också norrmännen kämpar tidvis ganska hårt mot ett alltför starkt engelskt inflytande. Men när det gäller inflödet av nya ord kan språkvårdarna bara göra punktinsatser. Det är språkbrukarna själva och vad man kunde kalla det språkliga klimatet som avgör hur motståndskraftiga våra nationella språk är.

Mikael Reuter