Till innehållet
Sök

Avfall

Reuters ruta 9/10 1987

I nya lagar och förordningar talar man inte längre om avstjälpningsplatser utan om avfallsbehandlingsstationer. Båda orden är långa och otympliga. Kunde man möjligen kalla dem sopstationer?
L.B., Karis

Varje specialområde har sin fackterminologi, så ock avfallshanteringen. Det finns till och med en hel avfallsordlista, utgiven av Tekniska nomenklaturcentralen i Stockholm.

Så enkel är den språkliga och terminologiska världen emellertid sällan, att det som står i en auktoritativ ordlista skulle vara den enda sanningen. När det gäller den byråkratiska terminologin kring avfallshantering måste vi nämligen i första hand beakta termerna i vår lag om avfallshantering (från 1978). Och vid sidan av dessa två källor har vi sedan allmänspråkets vardagsord.

Innan jag går in på de olika benämningarna på soptippar kan det vara skäl att ta upp skillnaden mellan avfallshantering och avfallsbehandling. Det förra är nämligen det övergripande begreppet som omfattar renhållning (i vår lagstiftning uppdelat i avfallsinsamling och avfallstransport), avfallsbehandling, avfallsdisponering och eventuell återvinning.

Avfallsbehandling innebär enligt TNCs ordlista åtgärder som medför ändring av egenskaper hos avfall, medan det enligt vår avfallshanteringslag omfattar lagring, oskadliggörande och annan därmed jämförbar behandling av avfall, och alltå även innefattar avfallsdisponering och uppenbarligen också eventuell återvinning.

För avfallsbehandling skall kommunerna enligt lagen ha till sitt förfogande allmänna avfallsbehandlingsplatser, bland dem avstjälpningsplatser eller avfallsbehandlingsanläggningar, snöavstjälpningsplatser och mottagningsplatser för problemavfall.

Så vitt jag har kunnat utröna är alltså avstjälpningsplats fortfarande normalordet för det som i allmänspråket också kallas soptipp. Något ord ”avfallsbehandlingsstation” tycks inte förekomma i lagen. Avfallsbehandlingsplats är det övergripande begreppet, och avfallsbehandlingsanläggning är uppenbarligen en anläggning där avfallet aktivt behandlas, t.ex. genom förbränning.

TNCs avfallsordlista rekommenderar emellertid varken avstjälpningsplats eller soptipp, utan avfallsupplag, men det ordet används uppenbarligen inte officiellt i Finland. Jag ser inte heller någon orsak att frångå det hos oss inarbetade ordet avstjälpningsplats, som fungerar ganska bra både i officiella och i inofficiella sammanhang och står på mängder av vägskyltar runt om i landet.

Till avfallshanteringen hör alltså också eventuell återvinning av avfall. Detta innebär bara i undantagsfall direkt återanvändning av avfallet som sådant. Betydligt vanligare är att det återvunna avfallet används som råmaterial (materialåtervinning, t.ex. returpapper för framställning av återvinningspapper) eller som energiråvara (energiutvinning). Det är ett vanligt misstag att man i Finland talar om återanvändning när man avser återvinning – kanske för att finskan inte har en direkt motsvarande terminologi.

Vissa slag av avfall är så farliga för miljön att de inte kan lämnas på vanliga soptippar. Det är det som hos oss kallas problemavfall (ongelmajäte), medan det i Sverige kallas riskavfall. Men här är den finlandssvenska termen i gott sällskap: på danska heter det ”problemaffald” och på norska ”problemavfall” precis som i Finland.

Som avslutning vill jag gärna nämna om min färöiske kollega som ondgjorde sig över att många i färöiskan använde ordet avfall i samma betydelse som danskans och svenskans motsvarande ord. På färöiska betyder nämligen avfall ’nederbörd’. Det rätta genuina färöiska ordet för ’avfall’ är i stället rusk – dvs. samma ord som det hederliga finlandssvenska rosk. Så våra roskisar är mer nordiska än många av oss tror.

Mikael Reuter