Provinsiellt

Reuters ruta 1/5 1987

När jag var barn för över 60 år sedan hoppade man barbi och det förefaller som om leken kommit tillbaka på sistone. Varifrån härleder sig detta ord? Det upptas inte i SAOL, ej heller i Prismas Främmande ord. Är det ryska?
Ett annat ord som hörde till barndomens lekar var stoj ’stå, stanna’, och det kommer väl från ryskan. Men hur är det med kådda ’träffa någon med bollen’ och fiska ’väja för bollen’? De sistnämnda är antagligen okända för personer under 70 år.
En 74-åring

”Hoppa barbi” är uppenbarligen ett typiskt helsingforsiskt uttryck, okänt i Sverige och så vitt jag vet i de flesta delar av Svenskfinland. Dess värre tror jag att det håller på att falla i glömska också i Helsingfors; så vitt jag vet används det inte av de barn som hoppar hage i dag, utan de talar om att ”hoppa ruta”.

Ursprunget till barbi (med tryck på senare stavelsen) är inte med säkerhet utrett. Ryska torde det inte kunna vara. Den enda sannolika förklaring jag har stött på är att det skulle vara en förvrängning av paradis – på danska talar man nämligen om att ”hoppe paradis”.

Klart ryskt är däremot stoj ’stopp, halt’. Men kodda (skrivet med o) är ett svenskt dialektord som förekommer både i Uppland och i Finland i betydelsen ’träffa någon med bollen, bränna’. Också fiska förekommer i finlandssvenska dialekter i betydelsen ’locka motståndaren till kast men samtidigt väja för bollen’. Det kan ses som en av flera överförda betydelser av det vanliga verbet fiska.

***

I Frödings dikt ”Det var dans bort i vägen ...” uppräknas bl.a. en rad Värmlandsfinskor: ... och den snudiga Marja i Bäck. Snudig är säkerligen dialekt – finns inte i SAOL – men vad betyder ordet? Kan det möjligen härledas från snygg eller snitsig?
Undrande nordösterbottning

Snudig hör faktiskt till de provinsiella ord som finns upptagna i den nya elfte upplagan av Svenska Akademiens ordlista och likaså i den nya Svensk ordbok. Betydelsen sträcker sig från klipsk och flink till nätt. Vad ursprunget beträffar har ordet ingenting med snygg och snitsig att göra; däremot är det besläktat med sno (jfr sno sig, sno på).

***

”Far min var knalle, så nog har la jag godt att brås på”. Hur skall man tolka detta la, tydligen sydsvenskt (här i en mening ur Skollärare John Chronschoughs memoarer)?
P.M., Mariehamn

Det lilla ordet la i betydelsen ’väl’ används närmast i Västergötland och är framför allt känt från göteborgskan.

Ordet är av allt att döma en nedsliten rest av det gamla adverbet fulla, bildat till adjektivet full. Det förekommer i varierande former och betydelser i dialektal och provinsiell svenska, bl.a. full, fullan, fullar, fuller, av vilka den sista formen ju också förekommer i det riksspråkliga uttrycket ”fuller väl”.

I finlandssvenska dialekter har full (med biformer) dels betydelsen ’förvisso, visserligen’, dels ’väl, nog, förmodligen’: ”Han e full inga heima”. Det göteborgska la är alltså med största sannolikhet ursprungligen samma ord som detta dialektala full.

***

Hur har d blivit g i talspråk i stog och förstog i Stockholmsspråket? Man kan t.o.m. höra det i svenska riksdagen.
L.N., Lovisa

Grundförutsättningen för en sådan utveckling av stod och förstod har varit det fortfarande allmänna uttalet utan slutkonsonant: sto och försto. Genom analogi har de här formerna sedan kommit att hänföras till samma kategori som en mängd andra mycket vanliga verb som i skriftspråket slutar på g men likaså ofta uttalas utan konsonant på slutet, t.ex. dog, log, såg.

När man sedan har vinnlagt sig om ett skriftenligt uttal av de senare verben har stod och förstod liksom slunkit med. Do, lo och sto har blivit dog, log och stog. Men åtminstone än så länge har formen stog inte accepterats och tagits upp i ordböckerna.

Mikael Reuter