Vandrande betoning

Reuters ruta 20/2 1987

Kan språkrutan reda ut betoningen av adjektiv på -iv? Skall den som hittills varit brukligt ligga på sista stavelsen i tre- och fyrstaviga ord som konservatív, effektív, alternatív, impulsív m.fl.? Ett fåtal undantag finns som pósitiv (månne till åtskillnad från musikinstrumentet) och négativ. Bland tvåstaviga ord är betoningen mera skiftande, man säger áktiv och pássiv men fiktív och massív.
På senare tid har framför allt i tv ett manér vunnit insteg att flytta accenten till första stavelsen i t.ex. définitiv, próvokativ, éxpressiv och t.o.m i ”íntensivt” som en språklig nydanare i tv uttryckte sig.
Paradoxalt nog hör man även oriktig förflyttning av betoningen i motsatt riktning. Det fluidum som jag under ett snart 80-årigt liv lärt mig avnjuta som álkohol uttalas nu gärna av troskyldiga ungdomar som alkohól.
E.S., Helsingfors

Det som frågeställaren kallar ett manér i TV är faktiskt mer än så: det är en klar tendens i dagens svenska, både i Sverige och i Finland, men kanske ännu starkare på vår sida av Bottniska viken.

Det är en riktig iakttagelse att tendensen till förledsbetoning främst gäller adjektiv. Substantiv som direktiv, motiv, perspektiv och recidiv får inte tryck på första stavelsen. Och medan adjektivet massiv ofta uttalas med betoning på första stavelsen, händer detta knappast någonsin med substantivet massiv. Till undantagen hör just de grammatiska termerna adjektiv och substantiv.

Att adjektiv och substantiv hör till de relativt få substantiv som har tryck på första stavelsen är knappast en tillfällighet. Liksom så många adjektiv på -iv bildar de ett par och jämförs ofta med varandra. I sådana fall har vi behov av s.k. motsatsbetoning – vi betonar alltså den del som skiljer orden åt, inte den gemensamma stavelsen -iv, även om denna annars skulle få tryck.

Också om vi är vana att uttala t.ex. adjektiven offensiv och defensiv vart för sig med tryck på slutstavelsen, flyttar vi alltså normalt över trycket till första stavelsen vid jämförelse: ”Vi måste tillämpa en óffensiv och inte en défensiv taktik.”

Det är uppenbarligen på det sättet som adjektivpar som aktiv och passiv, positiv och negativ från början har börjat betonas på första stavelsen. Småningom har de sedan dragit med sig andra adjektiv på -iv, så att det nu knappast finns ett enda där betoning på förleden är omöjlig.

Till och med när det gäller intensiv anger Svensk ordbok tryck på första stavelsen som ett alternativ, så tevereportern i fråga kan knappast betraktas som en språklig nydanare.

Tendensen att flytta över betoningen på första stavelsen i adjektiv på -iv är alltså inte något som vi måste motarbeta. Men för många, inte minst av den äldre generationen, är betoningen på -iv fortfarande den naturliga i många sådana adjektiv.

Därtill kommer att slutbetoningen är ett sätt att komma ifrån problemet med s.k. kortstavigt uttal (kort tryckstark vokal i t.ex. definitiv), om man önskar undvika ett sådant utan att ta till för finlandssvenskan främmande uttalsformer som de:finitiv eller deffinitiv.

Så hade vi då alkoholfrågan, som i detta fall mot frågeställarens förmodan inte är något ungdomsproblem. Ordet alkohol har kunnat betonas på antingen första eller sista stavelsen åtminstone hela detta århundrade och sannolikt redan långt tidigare.

***

Vilken stavelse skall betonas i namnet Storbritannien? Man hör både Stórbritannien och Storbritánnien t.ex. i radion.
En 74-åring

Det mest korrekta uttalet är nog Stórbritannien, på samma sätt som tryck på första stavelsen rekommenderas i t.ex. Mellanöstern och Sydafrika. Men jag tycker inte man kan betrakta uttalet Storbritánnien som ett fel.

Mikael Reuter