Purra palt i kattor

Reuters ruta 16/10 1987

Att purra palt i någon – är det bara ett regionalt finlandssvenskt uttryck eller är det känt också i Sverige? Jag har förgäves letat efter det i Svenska Akademiens ordlista och andra nya svenska ordböcker. Både purra och palt finns naturligtvis, och purra också i den provinsiella betydelsen ’narra, lura’, bl.a. purra ngt på ngn. Men ingen palt!
Farfar i Tölö

Den senaste upplagan av SAOL tar upp tre olika verb purra, av vilka bara ett kan betraktas som allmänsvenskt åtminstone i dag, nämligen det som betyder ’väcka’. Det används främst till sjöss, i synnerhet om väckning av personal som står i tur att ha vakt.

De två andra verben purra är regionala. Det ena är synonymt med burra eller burra upp (om hår eller fjädrar) och det andra, det som är aktuellt i dagens fråga, betyder alltså lura eller narra.

Purra i betydelsen lura används särskilt i två fraser, ”purra någon på något” och ”purra något i eller på någon”. Fraserna representerar visserligen ett äldre språkbruk (Svenska Akademiens ordbok har exempel från förra hälften av 1800-talet), men kan väl ändå anses ha tillhört riksspråket.

Uttrycket ”purra palt i någon” betyder ju ’narra någon’, ’lura i någon något’, och används framför allt om uppdiktade historier. Också det har synbarligen tidigare haft mera allmän spridning i Sverige, men tycks nu vara okänt där. I Finland är det däremot helt levande, och självfallet värt att hålla vid liv.

Jag tycker över huvud taget att vi gärna skall odla och vårda sådana genuina uttryck. Några har tidigare varit aktuella i rutan; här kan ytterligare nämnas ”vara en pipa snus”, som ju närmast betyder ’inte spela någon roll i det stora sammanhanget’. Det är väl visserligen en kontamination mellan ”en pris snus” och ”en pipa tobak”, men behöver inte vara sämre som levande uttryck ändå.

***

Under senare tid har man allt mer i pressen sett pluralformen katter – enligt min mening helt emot vanligt finlandssvenskt språkbruk. Inte heller i Sverige var formen med -er tidigare så vanlig, ehuru vanligare än hos oss, där kattor var helt allenarådande. Finns det något skäl för att vi här skall börja övergå till (syd)svenskt språkbruk? Skall det inte längre få heta ”Arga kattor får rivet skinn”?
L.G., Åbo

Slår vi upp ordet katt i SAOL eller någon modern svensk ordbok så ges det inte längre något alternativ till pluralformen katter. Formen kattor är enligt ordböckerna bara pluralis av katta.

Som så ofta representerar finlandssvenskan här ett äldre språkstadium. Visserligen finns det belägg på formen katter ända sedan 1500-talet, men åtminstone under 1700- och 1800-talet och fram till början av 1900-talet tycks formen kattor ha dominerat. T.ex. A.F. Dalins svenska ordbok från mitten av 1800-talet nämner ingen annan pluralform än kattor, och så sent som på 1920-talet används denna form t.ex. i den svenska översättningen av Brehms Djurens liv.

I Svenska Akademiens ordlista får man i varje fall gå tillbaka så långt som till åttonde upplagan från 1923 för att hitta pluralformen kattor, också då upptagen bara i andra hand efter katter. Från och med nionde upplagan 1950 har alltså katter varit allenarådande i SAOL och säkert också i allmänt språkbruk i Sverige.

En av huvudorsakerna till utvecklingen är säkert att plural på -or för det mesta förekommer bara i ord som i singular slutar på -a. Det finns visserligen undantag (t.ex. rosor, tofflor), men det normala är att den-ord på konsonant får antingen -ar eller -er i pluralis.

Hur man än vänder sig kan det alltså inte anses vara oriktigt eller olämpligt språkbruk att skriva katter. Ändå tycker jag – framför allt känslomässigt – att frågaren på sätt och vis har rätt.

För honom och mig och många andra finlandssvenskar är kattor den naturliga formen, och den skall vi ha rätt att använda. Men vi måste samtidigt inse att det också i Finland finns många andra – framför allt kanske yngre personer – för vilka den naturliga formen är det högspråkliga katter.

Mikael Reuter