Semla

Reuters ruta 31/7 1987

Med semla förstår vi här i Finland en frukostbulle bakad på vete-, graham- eller rågmjöl och utan socker.
I Sverige är semlan det vi här i Finland kallar fastlagsbulle och är bakad på vetemjöl med socker och mjölk i degspadet. Den äts till fastlagen med grädde och mandelmassa eller varm mjölk, alldeles som vi äter vår fastlagsbulle, och kallas i Sverige också hetvägg. Det förtäljs att semlan har ätits som fastlagsbulle i Sverige sedan sent 1600-tal. Namnet semla anses ha kommit från tyskans ”Semmel” och ytterst från latinets ”simila” som betyder fint vetemjöl.
Hur har denna skillnad i språkbruket i Sverige och Finland uppstått och varifrån har vår ”semla” kommit?
K.N., Helsingfors

Den svenska och den finska semlan har båda sitt ursprung i det fornsvenska ordet sembla eller sämbla, som liksom latinets simila och tyskans Semmel ursprungligen betecknade fint vetemjöl men sedermera också kom att få betydelsen fint vetebröd. Det svenska sämbla har finskan sedan lånat in i formen sämpylä.

Det är riktigt att semla i dag i Sverige praktiskt taget bara har betydelsen ’fastlagsbulle’, dvs. söt vetebulle med mandelmassa – det vet alla som har läst böckerna om detektiven Ture Sventon. När den betydelseinskränkningen har uppkommit är svårt att säga. Det kan förstås hända att seden att äta semlor med mandelmassa förekom redan så tidigt som på 1600-talet, men ordet i sig hade nog en vidare betydelse långt efter det.

I A. F. Dalins ordbok från mitten av förra århundradet beskrivs semla som ”Ett slags bröd af finare hvetemjöl och af olika form”.

Svenska Akademiens ordbok ger följande definition av semla: ”(runt l. ovalt l. avlångt) bröd bakat av (siktat) vetemjöl (förr äv. av rågmjöl); numera företrädesvis om vetebröd i form av en slät bulle (särsk.: fastlagsbulle, fettisdagsbulle)”.

Lägg märke till att definitionen i sin allmänna del kommer ganska nära vår uppfattning om vad en semla är, i synnerhet om man också beaktar möjligheten att brödet är bakat på rågmjöl.

Det som har hänt är alltså att semla har fått sin betydelse inskränkt i Sverige, så att ordet nu bara används om fastlagsbullar och motsvarande. I Finland har i stället betydelsen utvidgats – uppenbarligen parallellt med betydelsen hos det finska lånordet sämpylä. Som frågaren säger kan ju semlor hos oss vara bakade också på grahamsmjöl och på rågmjöl, och de äts ingalunda med mandelmassa eller vispad grädde utan företrädesvis med korv, skinka eller ost. Sådana betydelseinskränkningar och betydelseutvidgningar är vanliga i språket.

Semla är ett belysande exempel på att det finns fall där det i praktiken är omöjligt att samordna finlandssvenskt och rikssvenskt språkbruk.

I Finland är semla/sämpylä ett fast inarbetat begrepp. Vi kan inte tänka oss att i finlandssvenskan ersätta det med ”småfranska”, ”kuvertbröd”, ”rundstycke”, ”grahamsbulle”, ”ostmacka” eller vad det nu i förekommande fall skulle kallas i Sverige.

Lika lite kan vi hoppas på att man i Sverige skulle börja tala om korvsemlor och ostsemlor. Där kommer nog den Ture Sventonska betydelsen att leva kvar, även om allt fler rikssvenskar också får lära sig den finlandssvenska betydelsen. Hundratals svenska seglare i Mariehamns Österhamn blir t.ex. varje morgon erbjudna färska semlor – utan grädde och mandelmassa.

Lösningen på sådana betydelseskillnader i rikssvenskt och finlandssvenskt språkbruk ligger väl i att vi så långt det är möjligt skall lära oss känna till olikheterna på bägge hållen. Det är lite som med roligt på danska och svenska.

Är vi inte uppmärksamma på skillnaderna så kan det gå som för den finlandssvenska sångkören som gästade Göteborg och hade meddelat att de gärna ville ha en öl och en semla när de kom fram på kvällen. Deras värdar hade stora svårigheter att få fram fastlagsbullar den tiden på året, men det lyckades.

Mikael Reuter